Annie

9 maj 2014 18:19

Vad roligt att höra att du blir peppad av mitt inlägg :-)
Jag förstår dig, det är extremt jobbigt att leva med värk dag ut och dag in :-( Jag känner igen tankarna du beskriver.

Hur länge har du haft din värk/smärta?
Tråkigt att din vän inte stöttar dig, sånt kan ju verkligen göra en så besviken. Jag har också en vän( inte hon som jag träffade idag utan en annan ..) som är väldigt dålig på att höra av sig. Det passade bara att umgås när jag var frisk känns det som ..
Så jag har också slutat höra av mig till henne. Trist men sant.
Jag behöver ingen negativ energi. Måste tänka på mig själv.

Finns det nåt som gör din värk bättre? för mig så minskar min värk lite när jag motionerar/powerwalkar/tar promenader.

Kramar!

Sara Emma

9 maj 2014 19:37

Jag har haft ont i ryggen i fyra år, varje dag... Det har gradvis blivit bara sämre och jag har inte kunnat gå ut och gå, inte cykla, fått ondare av i princip allt. Det har ju påverkat allt, både hemma och på jobbet. Nu efter min steloperation kan jag ta korta promenader och träna viss styrketräning utan att bli sämre åtminstone, men mycket av värken är kvar. Ibland är det svårt att va positiv! Särskilt när folk runtom sviker... Som tur är har jag andra, äkta vänner :-) Jag blir lite bättre av vissa övningar jag gör, och av vila och värme :-) Kram!

Emma

10 maj 2014 09:47

Hej. Jag förstår precis hur du känner när det gäller både tankarna och vännerna. Ibland känns det verkligen hopplöst med smärtan. Och den suger verkligen ut all energi man har.
Det är så himla viktigt att man får det stöd man behöver av vänner i det här tillståndet. Man blir ju så besviken när de man trodde skulle finnas där inte gör det längre. Det visar sig verkligen vilka som är riktiga vänner. Kanske inte peppar så mycket, men jag brukar tycka det är skönt att veta att jag inte är ensam om att känns som jag gör. Kram!

Sara Emma

10 maj 2014 13:52

Håller med! Det är jätteskönt att veta att andra känner och tänker likadant, därför är det så bra att fler bloggar om sånt här :-) Det är nog svårt för andra att riktigt föreställa sig hur det är, hur mycket som snurrar i huvet. Kram!

Liza

12 maj 2014 11:36

En till som känner igen sej :)
Tråkigt med folk som sviker,ibland kan jag ge mej f-n på att dom skulle börja höra av sej igen om man hängde med på allt och kunde göra allt!Man lär sej den hårda vägen vilka som finns där och inte,tråkigt men sant.
Läkaren sa till mej att det kommer ta minst ett halvår innan man kan utvärdera om man blev bättre av op-jag tänkte direkt att det blir väldigt svårt att ta sej igenom det halvåret utan att oroa ihjäl sej över om det inte blivit bättre,eller om det till och med blivit SÄMMRE :(
Önskar av hela mitt hjärta att ni blir bättre tjejjer!Kram

Sara Emma

12 maj 2014 12:01

Tror också att vissa skulle höra av sig mer om man orkade mer... Efter att ha varit tvungen att tacka nej ofta för att man inte orkar så minskar efterfrågningarna... Trist :( Tur man har riktiga vänner också :-)
Ja du, det här första halvåret är som en bergochdalbana kan jag ärligt säga! Fyra månader har gått sen min operation, jag har varit jättedeppig och haft jätteont, jag har varit positiv och haft bättre dagar. Just nu tycker jag det är bättre än innan åtminstone, jag kan träna och promenera vilket inte gick innan. Men mycket ont har jag än och blir fort trött i ryggen. Kram!