Knappt två veckor kvar av arbetsträningen och en vecka kvar till nästa möte med FK. Hur fort går tiden egentligen? Tänkte summera de här tre månaderna lite.

Började i augusti att arbetsträna på mitt vanliga jobb, en förskola. Ska vara på avd med de "stora" barnen, 3-5 år. På mötet innan bestämdes att jag skulle börja med två timmar per dag, mån-fre. Sen skulle jag efter bara två veckor öka till tre timmar per dag. Ganska stora kliv när man varit hemma i drygt 2,5 år. Det gick ju inte förstås. Efter tre veckor var jag helt slut, fysiskt och psykiskt och allt kändes hopplöst. Dags för nytt möte. Var så otroligt nervös att de skulle säga att det här var din sista chans... Men som tur var verkade både FK, doktor och chef förstå att detta går för fort. Bestämdes att jag går tillbaka till två timmar och fortsätter så tills det känns att det funkar. Sen skulle jag öka om det kändes bra. Så nu har snart hela arbetstränings-perioden gått och jag gör fortfarande oftast bara två timmar. Stannar lite längre när det känns ok. Men det funkar! Känns ändå lite hoppfullt, jag klarar två timmar och är inte helt slut resten av dagen. Det är så roligt att vara på jobbet, betyder mycket mer än jag trodde. Härliga arbetskamrater :)

Nu hoppas jag att FK är nöjda med detta för tillfället och att jag kan få börja jobba 25% istället. Mitt mål är ju förstås att så småningom kunna jobba åtminstone 50% men det får nog ta sin tid. Hoppas, hoppas att jag får den tiden!

Det finns människor som ger energi, som är glada, positiva, förstående, intresserade osv. Som man mår bra av att umgås med.
Det finns även människor som tar energi, som är negativa, sura, bittra, ironiska, självcentrerade osv. Som man inte mår så bra av att umgås med.
Läser ofta bl.a på fb att man ska rensa bort energitjuvarna och omge sig med människor som ger energi. Visst, men det är inte alltid så enkelt! Ytliga bekanta kan du ju helt enkelt sluta att träffa, men om det är en familjemedlem eller nära släkting? En arbetskamrat? En svärmor ;)
Jag har två såna i mitt liv. Båda står mig oerhört nära och är väldigt viktiga för mig. Skulle aldrig utesluta nån av dom ur mitt liv. Men ibland blir det för mycket. Båda mår dåligt till och från och använder liksom mig som en utväg, jag har ju funnits här hemma i snart tre år nu, hit kan man alltid komma. Det är jag som får hålla lågan vid liv, vara glad och positiv och peppa. Men om inte jag orkar, kommer de orka vara starka för mig? Mitt liv är inte heller en dans på rosor. Mycket ovisshet som tär. En ständig värk. Jag försöker hålla modet uppe och se det positiva, men ibland blir det tufft att göra det för två personer till...

Idag känns det tungt och rätt hopplöst. Förra veckan gick rätt bra och helgen också, visst har jag ont varje dag men det har varit hanterbart. Idag kände jag direkt på morgonen att det var sämre och sen har det bara blivit värre. Ihållande värk, det bränner och molar och idag har det även varit som hugg då och då :(
Jag har rätt mycket omkring mig nu, och har egentligen haft länge, men nu är det lite mer. Min mamma mår inte riktigt bra psykiskt och min stora dotter är inne i en depp-period, har inget jobb och känner sig lite vilsen i livet. Min mormor har flyttat till ett hem och vi håller på att tömma och sälja hennes radhus. Plus att jag funderar mycket på min egen framtid, hur ska det gå med jobb och ekonomi, kommer jag bli bättre eller bara sämre? Har väntat sen i juni på kallelse till en psyk-sköterska jag ska få prata med, men det är så lång väntetid. Skulle gärna prata med psykologen jag fick träffa på MMR:en men det kostar drygt 1000:- per gång.
Jag är så rädd att jag inte ska orka... Känner ibland att det är rätt nära den dära väggen...

Igår tänkte jag att skit samma om jag får ondare, nu tar jag en promenad! Har inte funkat så bra för jag får alltid ont efter. Men det är ju så härligt höstväder! Älskar fina höstdagar. Så jag gick ändå, en runda i skogen på ca 20 min. Så fridfullt och vackert. Måste göra det oftare. Även om det inte blir så raska eller långa promenader, det är ju ingen power walk precis ;) Men säkert nyttigt ändå!