Det här är nåt jag har funderat mycket på, i flera år faktiskt. Vet att flera av mina bloggvänner också gör det. Att ha ständig värk under lång tid påverkar en som person, på många sätt, det påverkar även människor runtomkring. 

När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag började få ont i ryggen så har jag nästan svårt att komma ihåg hur det var? Det känns så längesen, fyra år har det gått nu ganska exakt. Hur kändes det att inte hela tiden ha ont? Att kunna göra och planera saker utan att tänka på ryggen? Att kunna storstäda och röja hemma, slipa väggar och tapetsera, klippa gräset och ligga dubbelvikt och rensa rabatter? Ta låååångpromenader? Träffa vänner och sitta och prata i timmar utan att ryggen går av efter en timme? För det var ju så det var... Undrar om jag uppskattade det då, det var ju så självklart. Då hade jag mycket bekymmer med migrän, det är bättre nu, men skulle gärna byta tillbaka migränen om jag slapp ryggen, det var ju inte heeela tiden och dessutom hjälpte ju tabletterna för det mesta. 

Nu för tiden känner jag inte riktigt igen mig själv, jag är inte den person jag vill vara. Känner mig tråkig, kan ju sällan va med på roliga saker och resor som mina vänner hittar på, att åka tåg 30 mil, gå till ett hotell, sitta på en teater och sen restaurang hela kvällen, shoppa nästa dag och sen tåg igen, nej det funkar ju inte! Hoppas mina vänner förstår att jag VILL, men orkar inte! Känns som man blir lite utanför... Visst är jag med och träffas hemma hos nån tex, men får ju alltid åka hem först för ryggen värker. Är så urtrött på det! 

Samma gäller ju så fort man ska göra nåt med familjen, alltid tänka efter, fixar jag det, blir det långt att gå, finns nånstans att vila osv... Känner mig tråkig och besvärlig. 

Det här är inte alls den person jag är och vill vara! Hoppas att alla runtomkring förstår och orkar med, att de inte tröttnar... Och jag hoppas att jag nån dag kan vara den riktiga Sara igen, inte den här trista, återhållsamma människan som jag ofrivilligt blivit... 

Den här veckan har jag haft fullt upp och annat än mig själv att bekymra mig för! Lite skönt men inte alls kul. Min pojk på knappt fem år fick ju feber på midsommarafton när vi var i Göteborg, det gick inte över utan han blev sämre och fick ont i öron och hals. I tisdags åkte vi till doktorn som konstaterade öroninflammation och halsfluss :((( Stackare, han han varit så dålig och mest sovit hela tiden. Och så penicillin tre gånger om dan, en fajt varje gång. Igår och idag har han även ont i nacken, ringde sjukvårdsupplysningen och de trodde det berodde på infektionen, svullna körtlar kanske. Hoppas det är bättre imorgon! 

Slänger in ett litet citat också, inspirerad av Annie :-) 

Fy f-n rent ut sagt! Känns som jag har både pest och kolera, inget val här inte :((( Vi har varit i Göteborg två dagar, åkte bil och halvlåg hela vägen, ända fram till hotellet, en resa på två timmar. Uppe på rummet vilade vi en stund. Sen var det dags att gå till Liseberg, 700 meter. Jaa, det tog väl 200 m så var jag helt slut, värkte i rygg, höfter och knän. Gick i slowmotion. Bet ihop och satt på varenda bänk jag såg på Liseberg, var där i tre timmar ungefär, sen 700 m tillbaka. Vid det laget värkte höger ljumske så jag fick knappt med mig benet framåt. In till rummet och la mig på värmedynan som jag hade med mig som tur var. Köpte upp pizza till rummet. Dag två gick vi samma sträcka till Universeum, två timmar därinne kändes som två dygn... Min pojk på fem år hade tyvärr fått feber under natten och orkade inte så länge (tur i oturen för mig) så sen packade vi in oss bilen och åkte hemåt. Slocknade av utmattning. 

Slutsatser: jag är sämre än nånsin, klarar ingenting förutom att va hemma och vila, tror inte operationen har hjälpt, tror mina problem kommer från bäckenlederna, måste börja om och få detta utrett, kommer inte kunna jobba på ett bra tag till, nytt fenomen uppstått igen nämligen ont i knäna, känner att jag börjar deppa ihop, ser ingen ljusning just nu utan bara nya bekymmer, faaaan!!! 

Bryt ihop eller bit ihop... det är frågan... För det mesta biter jag ihop, men ibland rämnar allt och man måste få bryta ihop... Kände direkt imorse att det inte var nån bra dag på nåt sätt. Hade ont och kände mig allmänt låg. Då är det lätt att börja grubbla. Finns mycket att grubbla på just nu, och börjar man är det lätt att spinna vidare och ta ut en massa problem i förskott. Hur ska det bli, kommer det bli bättre, vad kommer doktorn säga när han ringer, är det nåt annat fel i ryggen, när kommer jag kunna jobba, kommer jag alls kunna jobba, hur går det med ekonomin... Listan kan göras hur lång som helst. Ringde Spenshults sjukhus och frågade om jag kunde få en tidigare telefontid - nej, frågade om jag kunde få nytt recept på värktabletter - nej... det fick jag ringa vårdcentralen om. När sen min mamma ringde, ja då brast det totalt! Skönt att släppa på allt ibland, men sen kommer huvudvärken som ett brev på posten. Bestämde mig för att börja ta oxynorm regelbundet ett tag och se om det hjälpert lite då. Bestämde mig sen för att gå ut i solen och tanka D-vitamin och lyssna på Fredagspodden, känns lite bättre nu... 

Vilken härlig dag! Tog det lugnt hela förmiddan och sen åkte vi till stranden ett par timmar på eftermiddan  :) Har ju förmånen att bo vid Vänern och här finns många fina ställen att välja på! Våra strandstolar funkar skapligt att sitta i och dessutom är det ju liiite roligare att ha ont i ryggen i så härlig miljö än hemma... ;) Hoppas ni andra haft en bra dag? Kram 

Känner mig rätt uppgiven just nu... Allt beträffande ryggen känns ganska tröstlöst. Det blir ju inte bättre, så är det, punkt. Ett par månader efter min operation kändes det skapligt, jag kunde gå ut och gå åtminstone 20-25 minuter, jag tränade... Nu är jag tillbaka på ruta ett sen nån månad tillbaka :( På mornarna är det rätt bra, men ju längre dagen går ju sämre blir det. Värk i ländrygg, höger sida och höft och till slut ner i benet, ibland domnar ett par tår också. Igår var jag med jobbet på möte/sommaravslutning ett par timmar och det var en plåga från början till slut... får ont direkt när jag sitter på en stol.Hemma halvsitter/ligger jag mest i soffan eller ligger i sängen, vid köksbordet blir det bara korta stunder. Doktorn trodde sist att det var muskelinflammation och gav mig en kortisonspruta, det hjälpte ingenting. Det här är nåt annat. Nu väntar jag mest på att få brev om telefontid med doktorn, antagligen v.27 Inget roligt inlägg, men så är det just nu. Tröstlöst. 

Ännu ett så bra citat! Man vet aldrig hur andra mår, hur de har det hemma m.m Det finns så mycket som inte syns utåt, alla har sitt påett eller annat sätt. Så var snäll   

Vaknade med värsta migränen :((( Det händer inte ofta nu när jag är hemma. Hade mycket mer huvudvärk och migrän när jag jobbade, antar att jag är mer avslappnad nu. Det är ju betydligt mer stressande att passa tider till dagis och jobb m.m Började morgonen med en Imigran och två Bamyl så nu har det i alla fall släppt lite. Blir nog att hålla sig inne idag och undvika solen tyvärr.